Att passa in eller inte passa in i vården – det är frågan

13 mars 2017. Nu har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom i 1,5 år. Jag har lagt ner en mindre förmögenhet på privat terapi eftersom de terapialternativ som har erbjudits mig på vårdcentralen har känts bakvända. Trots att jag har bett om hjälp med att förstå varför jag har fått utmattningssyndrom har jag inte fått det. Jag fick höra att man inte brukar gå in på någon djupare orsak utan istället fokusera på att hitta metoder att klara av vardagen.

Jag är fortfarande förlamande trött vissa dagar, men jag har genom privat terapi hittat mitt VARFÖR så nu tror jag att det är det dags att ta mig an landstingets terapialternativ. Min underbara läkare skrev därför en remiss till ett rehabteam som är specialiserade på utmattade. Låt mig tillägga att det här är andra försöket att hitta ett rehabteam som funkar. Det förra hade samma inställning.

Inställningen är att det är jag som utmattad som ska passa in i deras rehabprogram istället för tvärtom.

Missförstå mig inte nu. Det är klart att jag också ska, och självklart gärna vill, anpassa mig efter andra människor i många situationer. Men eftersom en av orsakerna till att jag har blivit utmattad är att jag aldrig fick lära mig att lyssna på vad jag vill och vad jag behöver har jag hela livet svalt allt folk har sagt till mig. Jag har vridit och vänt på mig för att anpassa mig och försöka duga. Jag tror att det är en vanlig orsak till utmattning för många andra också. Då blir det nästan komiskt att människor som har som specialitet att jobba med utmattade säger till mig att jag måste anpassa mig efter dem. När jag bad om att få sena tider på eftermiddagar för ”bedömningstider för att se om du passar in i vårt rehab-program” fick jag höra:

Men du måste väl förstå att vi har patienter här hela dagarna. Teamet kan ju inte sitta här och rulla tummarna tills det kommer någon.”

Säger man så?

Jag frågade försiktigt om det fanns möjlighet att ha något av mötena via Skype eftersom jag har en timmes resväg till rehabteamet.

”Nej.”

 

Varför kommer jag att tänka på anställningsintervju?

Jag hoppas att den jag pratade med inte är någon av de som jobbar direkt med patienterna och att de personer jag ska träffa har större insikt i en utmattads situation.

 

18 mars 2017. Några dagar senare hade jag ett intressant samtal med en pensionerad läkare, utbildad i Polen. Hon sa:

”Behöver du verkligen det där rehabteamet? Du verkar vara så medveten. Det finns ingen metod eller behandlingssätt som fungerar för alla. Det är väl de som ska anpassa sig efter dig!

Äter du anti-depressiv medicin? Inte? Bra. I Sverige har alla så bråttom att komma tillbaka. Låt naturen läka, ha inte så bråttom. Se på djuren, de vet hur man gör. En hund som har ont i tassen sitter inte helt stilla, men rusar heller inte iväg och börjar ”jobba” direkt. Den tar ett steg i taget och provar.”

Vi pratade om att ”tillåta” att andra behandlar en respektlöst. Hon berättade att hon brukade bita ifrån när någon (tyvärr oftast manlig) läkare talade till patienter eller till kollegor på ett respektlöst sätt. Hon sa också alltid till sina barn och sina medicinstudenter: ”Sträck på er! Tro på er själva!”

Bedömningssamtalen med rehabteamet i slutet av mars ska bli spännande. Jag får se om jag anser att detta rehabteam passar in i MITT program.

 

—–

 

Not.

Ja, vad hände då med rehabteamet?

Jo, vi var rörande överens om att vi inte passade ihop. De tyckte inte att jag passade in hos dem för jag gjorde redan så mycket själv.

Men vänta nu, jag är en människa som typ aldrig har suttit still i hela mitt liv, jag fixar och fixar och fixar och ska lösa allt. Borde inte ”att jag redan gör så mycket själv” ha varit en varningsklocka som rehabteamet borde ha hört. Kanske de istället skulle ha sagt till mig att sluta med allt och sätta mig ner och bli omhändertagen?

Jag kom fram till att jag inte tyckte att deras arbetssätt passade in i mitt liv. Kanske mest på grund av att de berättade att de faktiskt inte hade några belägg för att deras behandlingsmetod fungerar. Och det berättade de utan att jag frågade.