Att jobba låter jobbigt. Jag vill leka.

Att jobba låter jobbigt. Att arbeta låter arbetsamt. Jag vill leka. Då blir jag kreativ och produktiv.

Nu när jag har haft utmattningssyndrom i drygt 1,5 år har jag förstått vad som är viktigast här i livet. Det är faktiskt inte att jobba utan att ha roligt. Paradoxen är att ju roligare vi har det desto mer produktiva blir vi. Att vara i flow är helt fantastiskt. Inspirationen och idéerna flödar och jag kan inte låta bli att skriva. Och det redan innan den förlamande utmattningssyndrom-tröttheten har försvunnit.

Tänk om alla kunde vara i ett sånt flow som jag är i nu – vad alla skulle må bra. Och på köpet prestera enormt mycket mer.

Tidigare har jag fnyst lite i tysthet åt de som påstår ”Ju mindre vi gör, desto mer får vi gjort”. Nu har jag fattat. Ur det föddes min nya affärsidé, att jobba för att individer, arbetsplatser och hela samhället blir mer flowigt. Jag tror att jag har hittat ett lite unikt sätt att göra det. Medarbetare i bra balans smittar också av sig på ett positivt sätt på besökare/kunder/patienter/gäster. Flow förebygger utmattning. Flow är därför både lönsamt, kostnadseffektivt och varumärkesbyggande.

Det är inte bara utmattningen som har lett fram till den här affärsidén. Jag har forskat om flow i typ tio år med mig själv som försökskanin. Så det var nog meningen att jag skulle bli utmattad för att fatta ordentligt.
Nu kanske det låter som om jag hade ett tråkigt jobb innan jag blev sjukskriven. Så var det absolut inte. ”Motståndsrörelsen mot trista presentationer” är superkul och den kommer förstås att mullra i samma styrka som tidigare (den bara vilar lite grann just nu). Det bästa med den är att möta alla härliga människor och se hur de växer när de vågar testa på att göra sina presentationer på ett nytt sätt.

Om jag skulle skatta hur det känns långt inom mig att hålla på med Motståndsrörelsen mot trista presentationer på en skala skulle jag säga 9 av 10. Och det är ju inte illa för en huvudsaklig sysselsättning.

(Anm. Senare döpte jag om Motståndsrörelsen till Presentationsakademin och den lever i allra högsta grad vidare.)

Nu när jag kollar igenom det här blogginlägget sitter jag på tåget. Klockan är halv åtta på kvällen. Det går omöjligt att låta bli och lyssna på mannen som sitter mittemot mig. Han pratar i telefonen med någon. Han pratar högt och berättar så att hela vagnen hör att han just har blivit kreditchef på sin bank. Han är den yngsta i bankens historia som får den rollen. Han är ensam ansvarig för bankens cash, jag tror att han sa 340 miljarder. Sen ändrar han sig och säger att det så klart är fler som är ansvariga men att det är han som skriver på allt. Jag förstår att han pratar med någon vän som han tydligen brukar basta med. Han har missat att betala avgiften till bastugänget. Han vill ju så gärna gå men han hinner inte på grund av nya jobbet. På hans svar förstår jag att vännen frågar hur hans barn mår. Hon mår bra, hon är 11 veckor nu. Men det är svårt att hinna med, säger han. Mycket hemma och mycket på jobbet. Och idag blev det sent på jobbet. Det är en välklädd kille, runt 35 år. Jag undrar hur mycket han leker och om han har något flow i sitt liv eller om det är bara prestation och titlar som gäller. Han berättar för vännen att han i alla fall är glad att nya jobbet innebär lite friare tider, han kan vara hemma och läsa viktiga saker och så. Jag hoppas att han plockar upp alla nycklar som behövs för att öppna dörren till det skönare livet så att han slipper gå tillbaka och leta efter dem sen som jag fick lov att göra (se blogginlägg Utmattning – en dörr till ett skönare liv).

Det är alldeles uppenbart att min affärsidé med flow behövs men tyvärr har jag ännu inte ork att dra igång den. Jag klarar ännu inte att boka in möten eftersom jag så ofta måste avboka på grund av tröttheten. Jag kan ännu inte ha någon som helst tidspress. Om jag får sova och skriva om vartannat helt i min egen takt och när jag vill på dygnet funkar det bra, så jag har kommit betydligt längre än förra vintern när jag inte orkade göra annat än att duscha, äta frukost vid lunchtid, gå ut med hunden och sen gå in och lägga mig på soffan. Skillnaden är att nu är jag tacksam att jag har fått möjlighet att vara hemma och fundera. Jo, faktiskt, jag är riktigt tacksam för att jag fick utmattningssyndrom så att jag har fått tid att omvärdera mitt liv.

Så nu vet jag vad ska jag leka med efter sjukskrivningen. Det blir 10 av 10 på skalan. Och det är inte att vara kreditchef på en bank.