Två etiopiska affärsmän i ett rosa konferensrum i Gamla stan

Om morfiska fält och en kulturkrock

Det började en eftermiddag i juni 2014 med ett telefonsamtal när jag stod i hörnet av Ringvägen och Götgatan i Stockholm. Jag blev tillfrågad om jag ville delta i ett stort projekt som skulle marknadsföras i cirka 20 länder i Afrika med början någon gång till hösten. Jag tyckte att det lät otroligt spännande men kände att jag inte hade någon aning om vad jag skulle kunna tillföra i projektet. Jag jobbar ju med att hjälpa mina kunder att göra intressanta presentationer men det här handlade om ren marknadsföring. Jodå, jag vet att jag så klart kan en hel del marknadsföring för i det stora hela är en presentation marknadsföring av en idé, en tjänst eller en produkt, men ändå. Men jag blev så otroligt nyfiken och tänkte att jag nog lär mig på vägen, så jag sa ja.

Samma vecka frågade min son om vi kunde åka till Gotland under sommaren. Vi hade inga kontakter där och hade aldrig pratat om att åka dit, så jag blev lite förvånad. Jag sa att det skulle vara kul, men att jag faktiskt inte visste inte hur vi skulle ha råd men att det nog skulle lösa sig på något sätt.

Några dagar senare ringde en branschkollega och frågade om jag kunde hjälpa henne med ett mycket spännande uppdrag, Störd och stolt, som var en satsning för att få personer med utvecklingsstörning att bli synligare i samhället. De hade ett antal aktiviteter under Almedalsveckan i Visby. Såklart att jag kunde!

Vilken grej! Nu blev det plötsligt en jobbresa till Gotland så mitt företag kunde betala för min del av resan. Sonens dröm gick i uppfyllelse och han fick ta en kompis med sig. Ena vuxna dottern hängde med för hon skulle ändå till Fårö till en kompis hon brukar hälsa på på somrarna. Äldsta vuxna dottern hade redan fått ett uppdrag i en monter i Almedalen via en jobbkontakt till mig, så plötsligt skulle hela min familj delta i Almedalsveckan.

Jag kunde inte min vildaste fantasi föreställa mig att vårt besök i Visby skulle ha något med Afrika att göra och att jag skulle kunna hitta information och kontakter där som var användbara i Afrikaprojektet, men så var det. Det var som att hela Almedalen kryllade av information om Afrika. När jag samlade allt och rapporterade till projektledaren i Afrikaprojektet blev det en hel A4-sida med intressanta kontaktpersoner som jag blivit presenterad för och en massa annan information. Jag varken kan eller ska förstås återge hela listan här men jag vill berätta om några helt fantastiska sammanträffanden.

Jag hade jobbat med Störd och stolt-uppdraget under dagen och vi satt på en restaurang och åt en god middag samtidigt som vi bläddrade i katalogen över cirka 3 000 event under Almedalsveckan när min dotter fick syn på att journalisten Erika Bjerström skulle intervjuas om sin bok ”Det nya Afrika”. Det skulle börja en kvart senare.

– Vi hinner om vi springer, sa min dotter.

Vi sprang. Intervjun var mycket intressant. Erika berättade bland annat att de flesta av oss här i Sverige har en bild av Afrika som är ungefär 30 år gammal. Efteråt gick jag fram till Erika och frågade om hon hade några böcker att sälja. Hon hade bara ett enda exemplar – det hon höll i handen. Hon hade ingen möjlighet att ta kortbetalning och mina kontanter räckte inte. Erika frågade hur mycket jag hade så jag tömde plånboken på alla sedlar och mynt. Det räckte ungefär till hälften, men jag fick boken ändå. Den visade sig vara ett mycket bra underlag för mig och andra i projektet att förstå den snabba utvecklingen i Afrika och jag hittade också en mycket annan användbar information till projektet.

Jag pratade en del med en av de aktiva i Störd och stolt-projektet. Han berättade att han även drev ett musikprojekt för att hjälpa utvecklingsstörda. Gissa var? I Afrika. Och inte i vilket land som helst utan han hade mycket bra kontakter i just Uganda, som var det första landet vårt projekt skulle lanseras i.

Ingen av mina kontorskollegor hade något att göra med Afrika-projektet, men en av dem som är journalist och skribent var också i Visby. När jag berättade om projektet berättade hon att hon nyligen hade intervjuat en kille som hade flytt från Uganda till Sverige. Han hade blivit hotad med fängelse där för att han är homosexuell. Han skulle kunna bli en bra kontaktperson i projektet. En annan av mina kontorskollegor var också där. Det visade sig att hon känner en finsk man som har flera vänner i Uganda.

Jag besökte tältet där min äldsta dotter arbetade med kreativa processer hela Almedalsveckan och pratade en stund med en av hennes kollegor om den roliga idésprutar-workshop jag hade deltagit i hos dem. När vi hade pratat klart sa jag:

– Du tycker nog att jag är lite konstig nu men jag får en känsla av att jag ska berätta för dig om ett projekt i Afrika som jag är engagerad i.

Han skrattade och innan jag hade nämnt att det först och främst handlade om Uganda, sa han:

– Jag känner folk i Uganda som har ett filmbolag. De jobbar bara med folk som gör bra saker. Jag har kontakter i flera afrikanska länder också. Får jag vara med i projektet och driva workshops?

———

Fast forward en tid framåt till sommaren 2016. Då fick jag lära mig att det här fenomenet heter morfiska fält. I boken Livet – med kvantfysiska glasögon av Mikael Säflund och Titti Nordieng hittade jag förklaringen. Jag citerar:

Ett morfiskt fält kan liknas vid ett informationsfält som bestämmer form och funktion för något levande, till exempel en mus eller en idrott. Dessa fält existerar inom nollpunktsfältet, som ju genomsyrar allt i universum, även de morfiska fälten. … Morfiska fält skapas överallt där människor socialiserar och umgås. Det finns morfiska fält som styr hela grupper, beteenden och tankeprocesser och till och med personlighetsfält. I praktiken kan det handla om kulturen på en arbetsplats, en familjs vanor, ett lands politik, ett idrottslag, en fobi, en kammarkör, en yrkeskategori, en viss sjukdom, dogmen i en religion eller ett fält för framgångsrika investeringar. … Man kan själv koppla bort sig från fält som har negativ påverkan ungefär som man säger upp en prenumeration på en tidning. Just nu är jag noga med att vara uppkopplad mot fält som främjar kreativitet, författande, kvantfysik och inspiration, eftersom det är bra för vår bok. Och informationen kommer – som ett vattenfall.

———

Vi backar lite i tiden igen för vill jag avrunda det här inlägget med att berätta om en spännande kulturkrock på sensommaren efter Gotlandsresan.

Afrika-projektet skulle ha ett möte med två etiopiska män i vårt rosa konferensrum i Gamla stan i Stockholm. (Projektet fokuserade vid det här laget på Etiopien.)

Männen arbetar på en stor koncern i Etiopien och vår uppgift var att övertyga dem om att vi här i Sverige hade tillräckliga marknadsföringskunskaper. Vi ville alltså att de skulle använda oss till marknadsföringen även om de redan hade mycket marknadsföringsfolk i sin koncern. Den svenska projektledaren har tillbringat många år i Etiopien och är gift med en etiopisk kvinna så han var redan accepterad av de etiopiska männen. Nu var det upp till mig och min svenska branschkollega att visa vad vi går för.

Vi hade förstås förberett vad vi skulle säga men jag ska inte sticka under stol med att vi var nervösa. Jag har bra självförtroende när det gäller jobbet och vet att det är mitt mindset när jag går in i ett möte som avgör vad jag lyckas prestera på mötet men just det här projektet var lite utanför min komfortzon, så det slapp fram en och annan tanke i stil med:

– Vad hade vi, två ensamföretagare, att komma med som inte någon i deras koncern med 80 dotterbolag skulle kunna åstadkomma?

På vägen till mötet gick jag och funderade på vad min branschkollega hade berättat om sin resa till Zimbabwe samma sommar. Hon och hennes dotter hade jobbat som volontärer på en noshörningsfarm. De hade blivit rätt upprörda över att de fick sitta på golvet och äta och att de fick mat först efter att männen hade ätit färdigt. Jag tänkte att Zimbabwe visserligen inte är samma land som Etiopien, men det skulle inte skada att visa de etiopiska männen vi skulle ha möte med hur vi lever i Sverige. Så när jag kom till kontoret frågade jag en av mina kontorskollegor om han kunde tänka sig att servera kaffe och te under mötet. Han tyckte att det var en kul idé och gick all in för det.

Vi hade knappt hunnit börja vår presentation på mötet när min kontorskollega kom in med en bricka. Och de etiopiska männen tappade nästan hakan. Vi behövde inte fortsätta vår presentation för en av dem sa:

– A man serving you coffee … I can see that you are very powerful business women … When can you come to Ethiopia and how long can you stay?

———

Jag gillar när små saker får stor betydelse. Synkronicitet. Fast jag måste ju erkänna att det kanske hade varit roligare att bli uppmärksammad för våra kunskaper. Eller vänta nu, är det ”duktiga flickan” Lisa som pratar nu – hon som fick utmattningssyndrom sommaren efter mötet. Hmm … jag tar tillbaka det. Det VAR häftigt att bli uppmärksammad som ”a powerful business woman”. Egentligen är det ju precis det jag menar med att ha ett speciellt mindset när jag går in i ett möte, men de etiopiska männen tolkade det med sitt sätt att se på saken.