I’m enough!

Många säger att lösningen på många problem i livet är att älska sig själv. Det tror jag också. Det gör att man är mer respektfull mot sig själv som i sin tur gör att man blir mer respektfullt behandlad av andra o.s.v.

Men jag tror inte att man kan börja älska sig själv innan man förstår VARFÖR man inte känner sig älskad och tillräcklig från början. Jag har hittat mitt svar i barndomen. Mina föräldrar gjorde säkert så gott de kunde, men det var så mycket som blev tokigt. Det blir lätt det när det finns en missbrukare i familjen.

I böckerna Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten och Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund beskriver författarna att utmattningssyndrom kan vara en följd av medberoende.

I Flodhästen i vardagsrummet beskriver Tommy Hellsten hur vi som barn behöver spegla oss i våra föräldrar för att lära oss att hantera våra känslor och veta var gränserna går. När vi till exempel blir rädda kollar vi av med våra föräldrar hur vi blir bemötta när vi blir rädda.

”Flodhästen” symboliserar något som man inte får prata om. Det kan till exempel vara som det var hos mig – en familjemedlems missbruk och stora hemligheter i släkten. Alla i familjen ser att ”flodhästen” finns där men ingen får prata om den. Man målar istället upp en fin fasad och låtsas att alla är lyckliga.

Ett barn som inte har någon att spegla sina känslor i eller får sina känslor speglade på fel sätt lär sig att sluta lyssna på sig själv. Det stänger inne alla känslor. Det är ju ingen idé att berätta som sina känslor, antingen är det någon som blir arg eller så är det ingen som lyssnar. Barnet blir medberoende.

I Djävulsdansen hittade jag en bra beskrivning på hur barn i en missbrukarfamilj fungerar så nu förstår jag min ständiga oro. Det här är några lösryckta meningar ur boken:

En uppväxt i en missbrukarfamilj präglar resten av ens liv.

Vi utsattes tidigt för traumatiska händelser, som att bli lämnade eller negligerade.

Vi lärde oss att hålla oss undan. Genom att vara ett snällt och behagligt barn och möta våra föräldrars behov kunde vi få lite kärlek.

Vi lärde oss att utplåna oss själva helt och tappade förmågan att se våra egna behov. Vi blev oerhört inkännande och kunde pejla av föräldrarnas mående och anpassa oss efter det.

Familjen svarar inte ens upp mot ett minimum av vad familjemedlemmarna behöver av psykiskt, fysiskt och känslomässigt välmående. Barnet får inte möjlighet att spegla sina känslor och få dem bekräftade. Barnet utvecklar istället ett falskt jag som inte lyssnar inåt utan lär sig att anpassning innebär överlevnad.

Resultatet blir en grundläggande känsla av tomhet, en känsla av att något saknas och en genomgående rädsla för de egna känslorna.

Istället för att styras av sina egna känslor, tankar och behov styrs man av omgivningens känslor, tankar och behov.

En missbrukande förälder är en frånvarande förälder. En medberoende förälder är en frånvarande förälder. Hen har fullt upp att hantera missbrukaren.

Att ha en förälder som pendlar mellan Dr Jekyll och Mr Hyde är förstås skrämmande. Vi kunde aldrig förutse vad som skulle hända. Därför har vi ett behov av att kontrollera oss själva och andra. Vi blir också duktiga på att läsa av andra.

Barn i missbrukarfamiljer är extremt lojala mot sina föräldrar, annars riskerar de ju att överges.

Katastrofen härjade eller väntade utanför. Därför förväntar vi oss kaos och blir oroliga när det är lugnt. En undersökning visar att stressnivån på barn i en missbrukarfamilj kan vara lika hög som på barn som lever i krig.

 

Ta dig tid att lyssna och titta på den brittiske terapeuten Marisa Peers föreläsning ”The biggest disease affecting humanity: ”I am not enough”. Jag lovar att det är väl spenderade 42 minuter.